Hösten 2004 hittades Abby tillsammans med sin döde husse i en liten by i norra Spanien som heter Odéna (ligger en bit utanför Barcelona). Hon hette då Abét som är något trädslag i Spanien. Abby vaktade sin husse så att ambulanspersonalen inte kunde göra sitt jobb och därför ringde de till hundhemmet APAN vars personal kom och tog hand om den skärrade tiken. Hon sattes genast i karantänen på hundhemmet, liksom alla nyinkomna hundar gör för att minska risken för smittospridning.

På hundhemmet jobbade för tillfället två svenska volontärer, Trissan och Veronika. De hörde Abby gråta efter sällskap i sin karantän och frågade så småningom personalen om det var okej att de släppte ut henne till deras lägenhet istället. Det var okej och Abby blev själaglad. Trissan representerade den svenska föreningen ADA som hjälper några utvalda spanska hundar till svenska familjer och eftersom Abby var så underbar bestämdes det att hon skulle bli svenska.


Abby med Veronika

Hemma i Sverige satt Maria och följde slaviskt uppdateringarna på hemsidorna för hittehundar. Inte för att hon skulle skaffa någon hund, nej nej. Inte nu. Men så dök Abby upp och det sa klick. Eller snarare ka-boom! Intresseanmälan skickades in, adoptionen blev godkänd av föreningen och den 13 december 2004 bokades Abby. En mycket lång och nervös väntan började och den tycktes aldrig ta slut. Omgivningen gav inte precis någon positiv feedback eller stöttning, och det funderades mer än en gång på om vi var riktigt kloka egentligen. Köpa en hund som man inte ens träffat. Tänk om hon är väldigt svår? Eller inte trivs?

Den 3 februari 2005 stod det ändå ett gäng nervösa familjer på Arlanda med kopplen i högsta hugg. Erik, Marias lillebror, fyllde år samma dag och var inte precis förlåtande över valet att hämta en hund framför att fira honom. På Arlanda mötte Eva, ordförande i ADA, upp. Kontrakt skrevs, pengar betalades och sen var det åter väntan. Denna väntan. Så plötsligt dök Trissan och Veronika upp, ja det var de som reste tillsammans igen, med ett gäng flygburar. Abby syntes lång väg och grävde på gallret till sin bur, inte ville hon vara instängd heller. Ut kom hon och oj vad stor, oj var lurvig, oj vad ointresserad hon var av oss. Köttbullarna gick dock hem. Men i bilen på vägen hem, då hon kröp upp i knät på Maria och rullade ihop sig med en förnöjd suck - då kändes det i hjärtat att detta var helt rätt!