Ravessa hittades tillsammans med sina tre syskon på ett järnvägsspår när de var valpar. Djurvänner fann dem som tur var och tog dem till ett hundhem. Hundhemmet är i själva verket ett antal kennlar uppsatta i en kvinnas trädgård och skötseln utförs av kvinnan själv och hennes man. Det finns ingen tid till annat än mata och rengöra kennlarna. Ravessa och hennes syskon växte upp där och var mycket osocialiserade, helt ovana vid hantering och "normala" saker som t ex att gå i koppel, bo inomhus och överhuvudtaget ha kontakt med människor.

Efter ett tag började en svensk kvinna som för tillfället bodde i Portugal att hjälpa till på hundhemmet. Hon ville hjälpa hundarna därifrån på något vis och tog därför kontakt med föreningen ADA för att höra efter om de är intresserade av att hjälpa. ADA svarade att de är det, men att kvinnan själv isåfall måste se till att göra hundarna resklara. 12 hundar valdes ut och kvinnan tog pengar ur egen ficka för att kastrera, vaccinera och blodtesta hundarna i fråga. Efter en lång väntan är de 4 första redo att resa till Sverige. Våren 2006 sätter alltså de första portugisiska hundarna som anlänt via ADA sina tassar på svensk mark. Resan görs av en ADA-representant som filmar och fotograferar på plats. Hon visar bilder för Maria på Ravessa och hennes syskon och menar på att hon är orolig för att de ska vara för skygga för att placera. Maria faller pladask för den hysteriskt rädda Ravessa med ögonvitor som glimmar på fotografierna. Och lovar att vara jourhem. Och lovar dessutom att resa ner och hämta ner de sista 4 av de 12 utvalda hundarna.

Kort därefter reser nästa 4 hundar till Sverige, däribland Ravessas bröder Rulf och Rexon. Rexon var den skyggaste av dem, men båda hade klara problem med att anpassa sig till sina nya liv. Sommaren går och Marias resa till Portugal i augusti närmar sig med stormsteg. Varningar utfärdas om att Ravessa inte bör tas med till Sverige om hon bedöms vara alltför skygg och ha alltför stora problem att anpassa sig. Det gick ju som det gick med den saken...

Ravessa visade sig vara mycket skygg. Hon gömde sig bakom andra hundar om hon fick chansen och om någon gick närmare hennes hägn än 30 meter sprang hon in och satt och darrade i kojan. Det gick att ta i henne, men hennes ögon stirrade oseende rakt ut i luften som om hon var i trans. Hon verkade inte ens märka att man var där. Maria hade alltså två alternativ. Att lämna eller ta med. Ravessa var färdigtestad, kastrerad, hade alla papper i ordning. Hon var flyttad från hundhemmet till ADAs kontaktpersons två hundgårdar i trädgården. I Portugal avlivar inte djurvänner hundar och hon var alltför illa däran för att hitta något hem. Enligt Maria fanns det därför bara ett alternativ - att ta med Ravessa hem. Det fick bära eller brista, gick det inte så skulle hon få somna in. Det var trots allt en bättre lösning än att fortsätta livet på en hundgård, livrädd för det mesta.

Resan gick bra, Ravessa satt i sitt transliknande tillstånd och stirrade oseende framför sig. Hon reagerade inte vid avläsning av chip eller när burarna bars omkring. Väl på Arlanda och förbi tullen bestämdes det att lämna Ravessa i buren och frakta henne i den hela vägen fram till bilen. Först då kom första reaktionen från Ravessas sida. Hon hade under resans gång tuggat av selen som hon försetts med. Maria fick därmed krypa in i buren och lägga kopplet i en snara runt halsen på henne. Ravessa fick totalpanik, kissade på sig, tömde analsäckarna och högg omkring sig. Maria fick sig några rejäla blåmärken, men endast efter islag. Ravessa siktade aldrig på något särskilt, hon var bara allmänt panikslagen. Efter en kort stund då hon drog så hårt i kopplet att vi trodde hon skulle slita sig blev hon mer eller mindre medvetslös. Snaran hade förstås dragit åt runt halsen, men vad annat kunde man göra? Det hade varit fullständig katastrof om hon kommit lös! Vi bar in henne i bilen och tog av henne kopplet. Snabbt kom hon till sans igen och satte sig och stirrade igen. Tobias var minst sagt skeptisk till detta arrangemang...